Nu går Sverige till val. Under debatterna diskuteras migration och integration intensivt och du känner förmodligen igen känslan. Du tycker att människor på flykt förtjänar ett värdigt mottagande och ser samtidigt att integrationen på många håll inte fungerar och du vill kunna säga det utan att bli kallad rasist. Du vet att Sverige behöver arbetskraft, men undrar om det finns en gräns för hur många vi kan ta emot. Du är inte förvirrad. Verkligheten är komplex, och inget parti tar den komplexiteten på allvar.

Det är inte ditt fel. Det är ett strukturproblem i den svenska integrations- och migrationsdebatten. Minst fyra separata spänningar har polariserats till två sidor, en för och en emot invandring. Var och en av spänningarna har egna fakta, egna värden och en verklig konflikt mellan två rimliga hållningar.

Humanitärt ansvar mot kapacitet: vi har en skyldighet mot människor som flyr krig, men en gräns för vår förmåga att ta emot på ett sätt som fungerar för både nyanlända och mottagande samhällen.

Kulturell öppenhet mot sammanhållning: ett värdigt liv förutsätter rätten att utforma sin egen identitet oavsett bakgrund. Men tillit vilar på normer som är gemensamma nog att kunna tas för givna. Därför behövs en sammanhållande kultur som vi alla delar.

Samhällsekonomi mot levnadsvillkor: en åldrande befolkning behöver fler i arbetsför ålder, och den som invandrar kommer hit med uppväxten redan betald. Men vinsten sprids över arbetsgivare, konsumenter och statskassan medan pressen på anställningsvillkor, bostäder och service samlas i lågavlönade yrken och i de områden som tar emot flest. Det är inte samma människor som får vinsten som bär kostnaden.

Universella rättigheter mot nationell suveränitet: rätten till asyl är ingen tjänst som stater kan välja bort, det är en grundläggande del i rättsordningen Europa byggde efter kriget. Samtidigt måste demokratier ha rätt att forma sitt eget samhälle.

Dessa fyra spänningar är inte varianter av samma fråga. Ändå har de i praktiken smält samman till en enda konflikt, med två läger som intar motsatta positioner längs alla fyra spänningar. Öppenhetssidan värderar humanitär skyldighet, individens frihet, samhällsekonomi och universella rättigheter. Sammanhållningssidan värderar kapacitet, gemensam kultur, levnadsvillkor och nationellt självbestämmande. När dessa förenklas och slås samman till en sida som är för och en som är emot invandring blir konsekvenserna allvarliga.

Det blir omöjligt att erkänna problem som hör till andra sidan. Politiker kan inte säga det som många av dem vet, att kapacitet är verklig och att rättigheter är verkliga, utan att kritiseras av den egna sidan.

Extremerna belönas. De partier som intar samma ytterposition i alla fyra spänningarna konkurrerar ut dem som försöker nyansera.

Nödvändig politik utvecklas inte. Det som inte erkänns utreds inte, och då utvecklas inte de lösningar som Sverige behöver.

För att lösa strukturproblemet i den svenska integrations- och migrationsdebatten behöver ni som sätter agendan bryta de låsta positionerna. Vi uppmanar er att:

Separera spänningarna. Nyansera debatten genom att ta er an och diskutera en spänning i taget. När en sida talar om samhällsgemenskap och en annan om ansvaret att ta emot talar de inte om samma sak.

Låt röster som korsar frontlinjerna höras. De som konsekvent intar positioner på endast en av sidorna skapar saftigast debatt, men det är inte vad det politiska samtalet behöver.

Migrations- och integrationsfrågorna kommer att forma svensk politik lång tid framöver. Sverige förtjänar bättre än den debatt vi hittills haft.

Läs MetaTanks fullständiga polaritetsanalys.

MetaTank: Tobias Jobring, Klas Nilsson, Pady Cortinez, Thomas Kirkegaard